Skogsbrukets utveckling från kronoskogar till mångbruksskogar

Skogsvårdsstyrelsen hade från första börja två grundläggande uppgifter: att sköta och vårda statens skogar samt att sälja virke för att ge staten avkastning. Forststyrelsen har faktiskt sålt virke från allra första början, huvudsakligen genom auktion. I början av 1900-talet sålde Forststyrelsen bland annat järnvägssyllar och ved till järnvägsstyrelsen och sågtimmer till olika sågar.   

Under första världskriget grundade Forststyrelsen också egna sågar, men dessa överläts 1932 till Veitsiluoto Oy, där staten ägde aktiemajoriteten. Så småningom flyttades tyngdpunkten i skogsindustrins produktion från sågverksamhet till tillverkning av papper och kartong, vilket bidrog till att öka användningen av massaved.  

Vikten av skogsvård växer

Före andra världskriget började allt mer uppmärksamhet fästas vid skogsvården. Från och med 1930-talet blev det allt vanligare att förnya avverkningsytor, till en början genom sådd och senare genom plantering. De första myrarna dikades ut för att öka arealen av produktiv skogsmark redan på 1910-talet och i synnerhet sedan dikningen mekaniserats på 1960–70-talet tog utdikningen av myrarna fart.  

Andra världskriget innebar en förändring i användningen av statens skogsegendom. När tillgången på utländsk energi avstannade behövdes virke omedelbart och i stora volymer, så den försiktiga beståndsvårdande avverkningen ersattes med så effektiv kalhuggning som möjligt. Under kriget hade Forststyrelsen exceptionella uppgifter: verket producerade bland annat kol och småved till gengasdrivna bilar.   

Intensivt skogsbruk uppkommer  

Efter kriget avverkades stora delar av Forststyrelsens mark för att betala krigsskadestånd och sysselsätta männen som återvänt från kriget.  

Stora mängder virke gick åt till att återuppbygga vårt land. En stor del av Forststyrelsens marker överläts också för kolonisation. Till följd av dessa faktorer försköts tyngpunkten för avverkningen av statens skogar från vårt lands södra delar till skogarna i norr, som tidigare hade legat utom räckhåll för avverkningen. Den modell med stora, effektiva kalhyggen som tog i användning samt den trimmade avverkningsorganisationen gav statskassan aldrig tidigare skådade skogsbruksintäkter under flera decennier.   

De stora kalhyggena uppkallade efter Forststyrelsens överdirektör N.A. Osara (1952–1960) lever kvar i folkminnet. På N.A. Osaras tid togs modell från Nordamerika och statens skogar togs i bruk fullt ut för att tjäna affärslivet och statskassan.  

Tekniken utvecklas  

På 1950-talet utvecklades virkesdrivningen och transporterna kraftigt och avverkningen utsträcktes till att mer avlägsna trakter i takt med den ökande efterfrågan på virke. På 1960- och 1970-talet betonades effektiv virkesproduktion med kraftig markberedning, plantskogsskötsel och gödsling. Samtidigt mekaniserades skogsbruket: bilar, skogstraktorer och motorsågar gjorde insteg.  

Utvecklingen av flerprocessmaskiner och olika skogliga datasystem började på 1980-talet, och på 1990-talet blev de vanliga redskap inom skogsbruket. År 2003 utfördes hela 95 procent av avverkningarna med flerprocessmaskin. Den ökade mekaniseringsgraden har breddat skogsarbetarnas arbetsuppgifter från avverkning till skogsvård och olika planeringsuppgifter.  

Värdepluralism och hållbar användning   

Efter krigen bidrog den stigande levnadsstandarden och den ökade fritiden till att förändra finländarnas förhållande till naturen och intresset för friluftsliv gav skogarna nya användare. På 1960-talet blev det aktuellt att utvidga nätverket av nationalparker och myrskyddsprogrammen. I takt med att attityderna förändrades blev begreppet mångbruk ett viktigt verktyg för Forststyrelsen. Genom mångbruk försökte man samordna två motsatta fenomen, användningen av skogen för rekreationsändamål och skogsbruket. För att nå målet krävdes en ny ”mjukare” typ av skogsbruk.  

En livlig offentlig debatt om skogarnas hälsa och naturvården väcktes på 1980-talet. I stället för att skydda enskilda skogar krävdes nu skydd av ekosystem som upprätthåller den biologiska mångfalden. Samtidigt brottades skogsindustrin med brist på virke, när allt färre privata skogsägare ville sälja virke. Under ”skogskrigen” stod Forststyrelsen i korselden mellan skogsskyddet och virkesförsörjningen. I synnerhet avverkningarna i Kessi och Talaskangas orsakade konflikter mellan naturvänner och skogsbranschen.   

På 1990-talet fick produktionsorienteringen ge vika för ett tankesätt som betonar skogens värdepluralism och en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar användning av skogen.  

Miljöfrågorna blev en integrerad del av det dagliga skogsbruket bland annat genom Forststyrelsens miljöhandbok för skogsbruk. År 1998 certifierades Forststyrelsens miljösystem enligt ISO 14001. Till följd av miljösystemet ökade insatserna för uppföljning och ständig förbättring av verksamheten ytterligare. I början av 2000-talet omfattades Forststyrelsens alla mångbruksskogar också av PEFC-skogscertifieringen.  

Åren 1997–2000 utarbetades övergripande naturresursplaner för användningen av alla statliga mark- och vattenområden. Dessa naturresursplaner revideras med bestämda intervall. Planeringsprocessen följer den princip om delaktighet, samarbete och öppenhet som sedan 1990-talet präglat Forststyrelsens sätt att arbeta.