Framtiden för harren som leker i Östersjön står på spel, men orsakerna till dess tillbakagång är delvis ett mysterium. Naturresursinstitutet studerar hur salthalt och eutrofiering påverkar den havslekande harrens rom samt fiskarnas rörelser i Bottenhavet. Utöver dessa studier görs ansträngningar för att återfå populationerna genom utplantering av fisk och restaurering av lekplatser. Forststyrelsen testar en ny metod i Kvarken vid Valsörarna: alger avlägsnas från sten- och grusbäddar genom borstning och med högtryckstvätt.
Den havslekande harren som finns i Bottniska viken är unik, eftersom det inte finns någon annan plats i världen där harren leker i bräckt vatten. Havslekande harr var tidigare en vanlig art i havsområdet mellan Björneborg och Torneå. Redan på 1980-talet observerades att den tidigare ganska vanliga fisken hade minskat betydligt, och från början av 2000-talet upphörde observationerna i Bottenhavet och Kvarken nästan helt. Yngelkarteringar som gjorts inom projektet LIFE-IP Biodiversea har visat att fisken leker nu endast i området kring Krunnit vid Ii och i Bottenvikens nationalpark.
Orsaken till den havslekande harrens tillbakagång är inte känd med säkerhet, men övergödning av kustzonen är en möjlig bidragande faktor. Arten leker på grunda sten- och grusbottnar i ytterskärgården, och under de senaste decennierna har de karga sten- och grusbottnarna på många ställen täckts av trådalger och organiskt material som ackumulerats på bottnen. På grund av sin försämrade status har bestånden av havslekande harr i Finland klassificerats som akut hotade. Projektet Biodiversea, vilket leds av Forststyrelsen, undersöker orsakerna till nedgången i populationerna av havslekande harr och har som målsättning att förbättra artens tillstånd i kustområden, till exempel genom utplanteringar.
Havsvattnets salthalt och eutrofiering kan påverka om äggen utvecklas från rom till yngel
Naturresursinstitutet har redan tidigare i sin odling haft en moderpopulation från Krunnit i Ii, men i år förstärktes ynglens genetiska mångfald med harrar från Bottenvikens nationalparksområde. Pilkning har visat sig vara en effektiv metod för att fånga moderfisk, och i april fångade Naturresursinstitutet och Forststyrelsens Jakt- och fisketjänster 42 fiskar för mjölkning. Efter mjölkningen i maj släpptes fiskarna tillbaka till fångstområdet. Från dessa kommer en ny moderpopulation att skapas för att upprätthålla det vilda beståndets genetiska sammansättning i händelse av att beståndet helt försvinner från naturen. I de sydligare havsområdena finns det inte längre tillräckligt med harrar för att skapa ett nytt moderfiskbestånd.
Vattnet i Bottenviken är nästan sött. Man har undersökt om rommen från Bottenvikens moderpopulation klarar sig i saltare vatten genom kläckningsexperiment i olika salthalter. Effekten av andra faktorer, såsom eutrofiering, undersöks genom att lådor med rom placeras ut i naturen på tidigare kända förekomstområden. Baserat på dessa bedöms hur väl rommen utvecklas och överlevnaden från rom till yngel vid de förhållanden som råder i ifrågavarande område.
“Det finns sedan tidigare sparsamt med forskning om havslekande harr. För att förstå artens tillstånd och de faktorer som påverkar arten måste vi börja från grunden”, säger Lari Veneranta, forskare vid Naturresursinstitutet.
För att undersöka hur stort område harrarna rör sig på har man använt sig akustisk märkning, där en liten sändare placerades i bukhålan på 30 harrar som fångades i Bottenvikens nationalpark. Den akustiska märkningen avger ett ljud som är ohörbart för det mänskliga örat, enligt en programmerad sekvens. I havsområdena vid Haparanda, Torneå, Kemi och Ii finns mottagare, hydrofoner, som registrerar fiskens data när den simmar i närheten av mottagaren. Mottagarna kommer att förvaras i vattnet under ett år för att samla in data.
“Sista chansen att rädda den havslekande harren”
Projektet Biodiversea undersöker också om det är möjligt att restaurera lekplatser genom att putsa lekbottnarna, samt hur stor nytta sådana åtgärder har. I dag vet man att den havslekande harren leker på grus- och stenbottnar på mindre än en halv meters djup. I rinnande vatten har man återställt lekområden för laxfiskar genom att rensa och grusa botten. I Kvarken vid Valsörarna har man under våren gjort försök att återställa provytor med borstning och högtryckstvätt.
“Åtgärderna är konstgjord andning, en tillfällig lösning för att motverka övergödningen. Men det är viktigt att försöka, eftersom det här kan vara sista chansen att rädda Kvarkens bestånd av havslekande harr. I framtiden kommer Östersjöns tillstånd förhoppningsvis att förbättras och trådalgstillväxten att minska”, säger Anette Bäck, sakkunnig vid Forststyrelsens havsnaturskyddsenhet.
Samtidigt som man forskar om de faktorer som påverkar den havslekande harrens överlevnad, genomför man också stödutplanteringar för att få tillbaka beståndet till dess tidigare utbredningsområde. Ettåriga yngel med klippt fettfena samt nykläckta alitsarinmärkta yngel kommer att sättas ut i Bottenhavet, Kvarken och Bottniska viken i sommar. Alitsarinfärg fäster på fiskens hörselben och gör att fisken kan identifieras som utplanterad vid provtagning. De ett år gamla ynglen är lätta att identifiera senare genom att de saknar fettfena. Resultaten av utplanteringsförsöket kommer att följas upp genom provfiske 2024 och 2025.
Mer information:
Undersökning och utplantering av havslekande harr:
- Forskare Lari Veneranta, Naturresursinstitutet, tel. +358295327203, lari.veneranta@luke.fi
Restaurering av lekplatser för havslekande harr:
- Projektkoordinator för projektet Biodiversea, Anette Bäck, Forststyrelsens naturtjänster, tel. +358407497621, anette.back@metsa.fi
Mera information från Biodiversea projektet.
