Inom Forststyrelsens Kustens Naturtjänsters område har man i år gjort arkeologiska inventeringar i sammanlagt 13 naturskyddsområden från Helsingfors till Vindala. Dessutom gjordes åtskilliga objektsinventeringar och inspektioner där sammanlagt 26 arkeologiska objekt dokumenterades. I år har man i Kustö kartlagt rester av byggnader och gjort en allmän inventering av hela Kapellbackens område. Dessutom har en stenkompass dokumenterats på Björkö i år.
I år har man gjort en precisionsinventering av Natura-området i S:t Karins skogar och gränsen till området. Muuritutkimus Oy ansvarade för inventeringen. I inventeringen kartlades en stor mängd rester av byggnader i närheten av Kustö gårds gårdsplan. Dessutom gjorde Museiverkets arkeologiska fälttjänster på uppdrag av Forststyrelsens Naturtjänster en allmän inventering där man fortsatte kartläggningen av Muuritutkimus i hela Kapellbackens område.
– Kustö-helheten omfattar en som byggnadstyp en sällsynt herrgård med boendehistoria från 230 år tillbaka, underjordiska arkeologiska lämningar i anslutning till herrgårdens verksamhet, en medeltida begravningsplats som bevarats orörd, den medeltida katolska biskopens befästa residens och ett enhetligt kulturlandskap som omfattar en skyddad ädelträdslund. Det finns ingen annan liknande helhet i Finland, berättar specialplanerare Tapani Tuovinen vid Forststyrelsen.
En flera århundraden gammal kompassros väcker frågor
På Björkö i Skärgårdshavets nationalpark har man i år också inventerat en kompassros. Konstruktionen som radats ut på en jämn klippa har varit känd sedan 1921, men den dokumenterades för första gången först 1985. Stenformationen är gjord enligt de medeltida fartygens kompassrosor. I Finlands finns det uppgifter om 24 kompasser av radade stenar eller kompasser inristade i klippor på öarna i Östersjön.
I litteraturen har det framförts att de är avsedda att indikera kompassriktningen från observationsplatsen till objekt till havs eller justera en fartygskompass. Då skulle stenläggningen ursprungligen ha radats i enlighet med kompassens riktningar och om stenläggningen hade hållits intakt skulle den ha behållit den lokala magnetiska deklinationen vid tidpunkten för byggandet. Orienterare känner till den magnetiska deklinationen som en missvisning som orsakar riktningsfel.
Deklinationen förändras med tiden. Vid mätningen var deklinationen för kompassrosen 4,1 grader österut. En sådan deklination förekom senast i Skärgårdshavet före år 1650.
– Under sommaren togs drönarbilder av Björkös kompassros. Genom att jämföra dem med en streckritning från 1987 kunde man konstatera att endast de största stenarna hade förblivit på plats. Detta väckte frågan om huruvida det är möjligt att stenläggningen härstammar från 1600-talet. Det skulle förutsätta att den aktivt skulle ha skyddats och reparerats, och det finns också information om detta från början av 1900-talet, berättar Tuovinen.
Naturskyddsområdena skyddar också arkeologiska objekt
De marker och vatten som Forststyrelsen förvaltar är mycket viktiga för skyddet av arkeologiska objekt. Användningen av naturskyddsområdena hotar inte de arkeologiska objekten och de förvaltas av yrkesutbildade personer.
Forststyrelsen har gjort arkeologiska inventeringar sedan år 1994. Utgångspunkten för inventeringarna är att öka skyddet, kunskapen och förståelsen. Tanken om skydd framhävs särskilt i de inventeringar som görs för sådana naturvårds- eller rekreationsbehov som kan påverka bevarandet av arkeologiska objekt.
– Aktuell information om arkeologiska objekt gör det möjligt att planera naturvårdsarbetet så att man i samband med det också sköter arkeologiska objekt. Å andra sidan ökar inventeringen vår kunskap om Finlands arkeologiska kulturarv och gör det möjligt för oss att berätta om det för dem som besöker nationalparkerna och naturskyddsområdena, säger specialplanerare Tanja Tenhunen vid Forststyrelsen.
Systematiskt arbete i terrängen
Arkeologiskt inventeringsarbete innebär i praktiken att man söker tecken på arkeologiska objekt i terrängen med hjälp av utgångsuppgifter och systematiskt genom att finkamma terrängen. Utgångsuppgifter kan till exempel vara tips som fåtts på förhand eller formationer som syns vid terrängskuggning.
– När man hittar något dokumenteras det, dvs. man fastställer objektets läge och omfattning, konstruktion och beståndsdelar, skick, eventuella hotfaktorer, vårdbehov och föreslagna skyddsstatus och tar fotografier. Materialet sammanställs vanligtvis till en rapport som blir kvar för internt bruk. Dessutom är rapporten tillgänglig för alla elektroniskt i Museiverkets tjänst Kulttuuriympäristön palveluikkuna, berättar Tuovinen.
Inventeringen är ett sektorsövergripande samarbete vid Forststyrelsen. Planerarna av kulturarvet deltar i naturvårds- och rekreationsplaneringen så att arkeologiska och byggnadsarvsmässiga värden tryggas.
– Forststyrelsens anställda rör sig mycket i våra områden och gör olika observationer. Kulturarvsexperterna får även av dem tips om eventuella nya objekt. I naturskyddsområdena upprätthålls både naturens och kulturarvets mångfald, sammanfattar Tenhunen.
Mer information:
Specialplanerare Tapani Tuovinen, Forststyrelsens Naturtjänster: tfn 040 671 6112, tapani.tuovinen@metsa.fi
Specialplanerare Tanja Tenhunen, Forststyrelsens Naturtjänster: tfn 040 707 5631, tanja.tenhunen@metsa.fi