Cinnoberbagge (Cucujus cinnaberinus)

Cinnoberbaggen är som en Ferrari – i Finland finns det lite av dem båda, och djurarten är kanske till och med mer sällsynt. Cinnoberbaggens livsmiljö utgörs av aspdominerade urskogar, och i Finland lever cinnoberbaggen bara på två platser. Cinnoberbaggen har fått sitt finskspråkiga namn punahärö efter Lauri Härö, som var en snabblöpare på 1920-talet och senare forstmästare. Härö och cinnoberbaggen har de kvicka benen gemensamt.

Större barkplattbagge (Pytho kolwensis)

Den större barkplattbaggens livsområden är de stora urskogarna vid östgränsen, där den bor i stora fallna granstammar. Den större barkplattbaggen kan anses vara en finländsk vildmarkspartisan, vars problem är att den lever i motti: nätverket av fallna granar måste vara tämligen enhetligt för att dess liv ska vara en smidig och bekväm vandring i vildmarken.
Den större barkplattbaggen har fått sitt finskspråkiga namn korpikolva efter byn Kolva i Yläne kommun, där professorn i zoologi C.R. Sahlberg upptäckte arten på 1800-talet.

Slät tallkapuschongbagge och grov tallkapuschongbagge (Stephanopachys linearis och substriatus)

Den här duon är lika som två bär med hårda skal. Den släta och den grova tallkapuschongbaggen trivs båda i skogar som brunnit sig svarta och brända träd är den livsmiljö som tilltalar dem. Stämningen är som bäst då det går hett till. Om man får tag på dessa två för närmare granskning, ser man att den släta tallkapuschongbaggens rygg är lite slätare och glansigare än den grova tallkapuschongbaggens.

Spetshörnad barkskinnbagge (Aradus angularis)

Där annat liv är i trångmål är den spetshörnade barkskinnbaggen i sin bekvämlighetszon. Att vara i kläm utgör inget problem för den. Om den dessutom får vara i kläm i mellan barken och veden i en tall som är förkolnad och angripen av rötsvampar, så börjar den spetshörnade barkskinnbaggen trivas. Barkskinnbaggarna, som hör till skinnbaggarna, är till tjockleken ungefär som ett kreditkort. Den spetshörnade barkskinnbaggen är Finlands nordligaste barkskinnbaggeart.

Smal skuggbagge (Boros schneideri)

Den smala skuggbaggen är de gamla tallskogarnas resliga skalbagge, som lever under barken på träd som dör i upprätt ställning. Larven är lång, smal och platt, och till mat duger uppenbarligen de svampar som växer under barken. Behovet av svampnäringen är så starkt, att ett enskilt träd duger som förökningsplats för arten bara en kort tid. Den här skalbaggen har inget emot att skogen brinner lite då och då.

Aspbarkgnagare (Xyletinus tremulicola)

Som namnet säger är aspen livsträdet också för aspbarkgnagaren, som lever på dess bark. Som så många andra av arterna i projektet Beetles LIFE, har aspbarkgnagaren tidigare varit vanligare i Finland. Då de stora asparna har minskat i antal har arten dock blivit lidande. Aspbarkgnagaren gör inget nummer av sig själv. Till dess levnadsmönster hör ungdomens isolering djupt inne i aspens stam och det därpå följande vuxenblivandet då den sakta borrar sig ut mot ljuset och friheten.

Rödhalsad brunbagge (Phryganophilus ruficollis)

Den mest sympatiska av alla arter i projektet är givetvis den rödhalsade brunbaggen. Trots sitt finskspråkiga namn kaskikeiju (ung. svedälva) är denna rätt robusta skalbagge, som trivs inne i död ved, utseendemässigt långt ifrån en älva. Däremot har den något som tilltalar finländare i sin natur – den är nämligen inte särdeles kräsen. Maten smakar alltid för den här arten: brunbaggen täcks aldrig klaga. Som död ved duger gran eller tall, nog också björk.